beteendeterapi

Har en sån sjuk huvudvärk, känns som att någon blåser upp min hjärna så den trycker mot väggarna och vill ut. Bara jag inte får feber, jag får fan inte missa så mycket DBT, eller rehab heller för den delen, det ger bara mer ångest, och jag är så rädd att fastna i isolation, det är så lätt hänt. Det var nog dumt av mig att traska runt på stan och frysa och svettas om vartannat. Blir så stressad och får panik inne i affärerna så det känns som kläderna ska smälta bort, och så kommer man ut i kylan och fryser ihjäl och då känns det som öronen ska dunka sönder och att lederna ska bli förstenade.
Jag tröstshoppade duktigt idag, köpte en klänning, ett par varma sockar, benvärmare, overknees, en fleecejacka och .. frimärken :)
Efteråt kändes det ganska sunkigt iofs, men det blev bättre när jag kom hem och såg att kläderna passade. Senare kom mamma och hämtade mig, vi åkte till IKEA och jag köpte inte en enda liten pryl, hade som ingen ork kvar att vara glad över inköpen.

Jag började gråta på DBT'n idag. Inte likt mig alls, brukar aldrig gråta inför folk, vågar inte, eller jag kan inte slappna av såpass mycket. De enda jag gråter inför (i nyktert tillstånd, that is) är mamma och pappa, men det har snarare med att göra att det ofta kommer upp jobbiga samtalsämnen med dom som gör att jag inte klarar att hålla tillbaka tårarna. Jag och Kicki, terapeuten, hade individuellt samtal och vi pratade om borderline och varför vissa utvecklar störningen och sådant, och hon började berätta en historia. Det var två familjer som firade jul tillsammans, och de kollade på Kalle Anka. De visade klippet ur Bambi, då mamman blir skjuten. Alla barnen blir rörda och tycker synd om Bambi, men ett av barnen blir helt förstörd. Barnet gråter och gråter, är helt otrösterligt, oavsett hur mycket föräldrarna säger att det bara är en film, det är inte på riktigt. "men hur kan det inte vara på riktigt, när det gör såhär ont inuti, det är ju på riktigt som jag känner dom här känslorna" Exakt så var/är jag. Jag minns tydligt att jag som liten såg en film-dokumentär om en familj med femlingar. Jag grät mig igenom den natten och jag minns mina föräldrars desperation, att de inte kunde göra någonting.
Det var någonting i det hon berättade som gjorde att ögonen tårade och att det rann över. Det var så mycket känslor, för en gångs skull kände jag igen mig i något. För en gångs skull fick jag höra en sida som stämde in på mig. Som ett svar på frågan varför, som man ältat och ältat och ältar igen. För en gångs skulle så kände jag att jag kanske hade hamnat rätt, att det är ett ställe för MIG, inte för flickan med en mask.

Vart går gränsen mellan självrespekt och viljan att vara omtyckt? Det är dagens fråga.