ångesthelvete

Ångest ångest ångest. Det började med att jag kom hem och känner mig.. totalt övergiven. Det brast när jag tappade bort mitt örhänge och inte kunde hitta det. Sånna där skitgrejer som inte spelar nån roll egentligen men som gör att allting rinner över. Jag hatar det här, jag hatar bröstsmärtor och hyperventilering och all jävla maktlöshet. Enda tanken som snurrar runt är JAG ORKAR INTE MER JAG ORKAR INTE MER men vad kan jag göra? Jag kan knapra piller och dekorera armarna med livslånga märken. Spelar ingen roll ändå, som det ser ut nu. Men ingenting spelar ju roll, jag måste ändå vakna upp imorgon, ta mig iväg till bussen och leva mitt liv, mitt jävla helvetes liv. Det har gått ett år, jag mår lika dåligt nu om inte värre, så jag kan väl inte förvänta mig att det ska ändras till bättre om ännu ett år, eller ett till. Och jag är sjukskriven till juli 2009 för tillfället. Ska jag gå runt såhär tills dess? Gå runt och hoppas att minutrarna tar slut snart och blir till timmar och blir till sömn och tillslut kanske blir til att slippa?
Ibland vill jag inget annat än att bli inlagd igen. Bara ligga där i sängen, bli iproppad mediciner och prata och gråta med nattskötarna. Men dagskötarna kommer och tjatar, man måste städa rummet, man måste gå upp och klä på sig, man måste duscha. Jag vill bara få ligga, nedsövd och slippa. Vill isolera mig totalt. Gör jag det så kommer jag inte bli kvar på DBT, och då kan jag ju lika gärna ge upp helt, det känns som DBT är sista chansen för mig. För vad gör jag om det inte funkar? Vad finns det då kvar för alternativ? Alla är ju så glada över att jag fått komma in, att jag fått chansen. Att jag fått en av tre platser i landstinget när kölistan är 4 gånger så lång. Men vad kommer hända? Kommer jag bli en känslolös beräknande kontrollerad människa? Vill jag det?
Jag vill kunna vara social bland folk jag inte känner, jag vill slippa ha panik när jag råkar bli ensam med bara en annan person, jag vill kunna ifrågasätta folk och stå för mina åsikter, jag vill kunna erkänna att jag har fel, jag vill kunna be om ursäkt, och jag vill kunna se folk i mer än svart och vitt. Jag vill kunna vara självständig, ha integritet, och självförtroende. Jag vill kunna lita på mig själv och inte oroa mig för minsta sak. Jag vill kunna gå och lägga mig utan att genomföra timmar med ritualer.
Jag vill kunna se fram emot saker och njuta av dom när dom väl inträffar. Jag vill slippa ha den ständiga önskan att saker ska vara över.

jag kan tänka tillbaka på mitt liv. Jag skulle inte vilja ha tillbaka någonting. Det har varit likadant bara i olika former. Jag vill vara ensam men samtidigt vill jag ha nån att hålla om mig. Jag orkar inte ångest
jag orkar verkigen inte.
Jag tror jag måste göra någonting