dagen efter deluxe

vi har precis pratat massa om sårbarhetsfaktorer på färdighetsträningen. Sårbarhetsfaktorer är behov att underhålla så man inte mår sämre än vad man behöver, som sömn, matintag, fysiska sjukdomar och så vidare. Igår så glömde jag ta min medicin och blev helt dum i huvudet. Hade världens humörsvängningar, allt från sjukt igång till att sitta och gråta på mindfulövningen. Efter dbtn så impulsshoppade jag en massa saker på stan, och på kvällen söp jag mig fruktansvärt full. Jag satt häromdagen och kände vilja att bara sluta ta min medicin, se vem jag är egentligen, utan alla kemikalier. Nu så har jag ändrat mig, tror jag ska ta extra mycket om mina sårbarhetsfaktorer, för idag mår jag verkligen inte bra, såhär dagen efter, är sjukt bakfull, har massa ångest och magen är i uppror. Har inte vågat kolla hur mycket pengar jag gjorde av med igår, och gick självklart inte på fysioterapin. Drömde mardrömmar hela natten, efter att jag däckat efter att jag suttit och härjat och gjort bort mig på internet och över msn.
Jag kan inte ens skriva idag, allt är så osammanhängande.

Jag gjorde ganska bra ifrån mig på det individuella samtalet i måndags, kunde uttrycka mig ganska bra om hur jag kände mig och vad jag ville och inte ville och vi kom fram til att ta det lite lugnare och prata igenom allt. Jag ska inte sluta i terapin, och vi ska ta lite mindre steg i taget än hon föreslog sist. Det känns ganska bra såhär efteråt.

Har i läxa från färdighetsträningen att spela piano, gosa med Leo, och att skriva dagbok, ibland är det kul med DBT!

en förebild för dygd och högsta ambition

...som vi nu ser förvandlas till ett slagfält för det kalla krigets retorik, en ockuperad zon (/kvartett ur chess)

Den här helgen blev seg, den känns lång. Jag har en massa filmer att kolla på, men jag pallar bara typ tjugo minuter sen stänger jag av. Orkar inte ens köra klart age of empires-matcherna, bara börjar om. Jag har gjort en duktig sak iaf, jag tog ut den halva gamla melonen ur kylen och tömde askopparna och slängde gammalt korvbröd som låg i kylen och så slängde jag allt i återvinningen på gården. Det trodde jag inte jag skulle klara. Nu har jag bara hårfärgning kvar på dagens schema, och så sopranos också.
Jag känner mig så himla trött '(som vanligt), vill bara sova, men jag måste hålla mig vaken så jag kan sova lite inatt, det är ju upp sju imorgon, måndag som det är då. Jag bara släpar mig runt i lägenheten, men är samtidigt helt rastlös. Rastlös och helt dödstrött är en jobbig kombo.
Min mage kurrar i takt till musiken men jag pallar inte äta. Jag är för trött och har ingen aptit.
Är nervös för morgondagen men det känns som det är hundra år tills dess.
Jag håller mig precis över vattenytan och har inte skadat mig, det får jag validera. (och att jag frivilligt använder dbt-ord är ett bra tecken tror jag)

lugnet innan stormen

Det har fortfarande inte ordnat sig riktigt med bråket med terapeuterna, jag var hemma förra gången jag skulle ha individuellt samtal, men jag har gått på gruppen och bildterapin och tillochmed fysioterapin som började i torsdags. Jag känner mig inte lika arg längre, och jag pallar att vara i samma rum som terapeuterna utan att vilja springa därifrån. På måndag är det dock dags för samtal igen och då kommer väl allvaret. Jag är rädd och nervös, men blockerar de flesta tankarna på det. Jag ska försöka få mig förstådd och uttrycka vad jag tycker är orättvist och vad jag känner. Det kommer bli svårt. Hur hade dom tänkt att jag ska klara prata känslor på telefon om jag inte ens kan göra det i verkligheten? En sak i taget säger dom ju, men tydligen så är jag för långsam.
Nu är det helg som jag sett fram emot hela veckan, och när den väl är här så är det jobbigt, precis som vanligt. Jag har inte tillräckligt att göra för att fylla ut alla extra timmar, men jag slipper iaf träffa folk.
Imorgon ska jag färga håret och försöka få ut lite aggressioner i förväg tills på måndag.

Jag måste säga miljoner tack till alla fina människor som skrivit kommentarer, och jag tar det till mig, jag ska fortsätta kämpa! Än har dom inte krossat mig helt. <3

This is the end of everything

Igår var en vanlig dag. Trodde jag. Tills jag hade mitt individuella samtal. Jag har varit borta fyra gånger på kort tid från terapin (mest från bildterapin eftersom jag inte får skjuss dom dagarna och klarar inte alltid att ta mig iväg själv), och enligt reglerna så slutar man i gruppen om man är borta fyra gånger (i rad, står det på kontraktet, men tydligen så behövdes inte det..). Det betydde iaf att dom hade samtal om mig i teamet. Dom kom fram till att jag måste visa mer villighet (har redan fått höra det flera gånger, att jag är så motsträvig). Och så tyckte dom att jag stod still i individualterapin, och att vi ska börja fokusera på mina så kallade terapistörande beteenden. Dessa är tydligen att jag inte kan prata i telefon, och att dom måste hämta mig. Terapeuten sa att vi måste börja ha telefonschema, jag ska ringa och ta emot samtal från dom varje dag.
När jag hörde det här var det som om hon slagit mig hårt i magen. Det är helt omöjligt. Jag kan inte ens tänka på det för ångesten blir så stark och jag känner mig nästan yr i huvudet. Ringa. Jag kan inte, jag VILL inte! Jag sa det. Att det inte är värt det, jag är inte beredd att ställa upp på det. Då ställde terapeuten ett ultimatum. Antingen så går jag med på det, och visar mer villighet, annars blir det att sluta i terapin. "Det räcker inte med att göra ditt bästa, du måste göra lite till"
och då brast det för mig, inuti. Sedan december har jag kämpat allt jag har i den här jävla terapin som jag stundtals hatat. Jag har fått kämpa varje liten sekund för att inte skära mig, för att ta mig iväg, för att göra läxorna. Jag har varit så slut så jag gråtit, och trott att jag aldrig mer skulle orka gå utomhus. Men det räcker inte. Det duger inte. Det är inte nog. Jag känner mig kränkt, sårad, misslyckad.
Jag känner mig så jävla ensam. Nu måste jag ta ett beslut. Att fortsätta i terapin eller inte. Jag har en vecka på mig. Jag kan prata med mina föräldrar, men jag har hela tiden i bakhuvudet att det är dom som kämpat för att få in mig i terapin, om jag avslutar så blir dom besvikna. Dom är också helt övertygade om att DBT är det rätta för mig, och jag tror inte jag kan uttrycka mina känslor tillräckligt för att dom ska förstå, och stå på min sida. För nu känns det som det är jag mot DBT-teamet. Dom förstår mig inte, dom lyssnar inte, dom är bara inkörda på sina teorier och så kallade sanningar. Dom vet inte hur det är att kämpa, ha ångest, vilja dö.
Men vad ska jag göra om jag slutar? Vad finns det då för hopp för mig? Vad är det då för mening med att fortsätta leva? Om den här terapin inte passar mig, vad finns det då för alternativ kvar? Att ta en sjuk mängd mediciner och gå på rehab resten av livet? Pensionerad redan innan jag kommit ut i arbetslivet, i världen. Har jag fortfarande hopp att ens komma dit? Jag har aldrig kunnat föreställa mig att vara vuxen, ha ett jobb, en familj, ett liv i normens mening. Men tanken att det kommer vara såhär föralltid, i kanske 5, 10, 20, 50 år.. det är nedbrytande. Jag har knappt ork att kämpa från dag till dag, hur ska jag klara ett helt liv?
Och mitt liv.. Hur långt kommer det bli?
Ska jag vara helt ärlig så är min livslust borta. Jag vill inte leva i det här helvtetet. Allt är förstört, krossat, smulat till pulver och bortblåst i rymden av dom som ska hjälpa mig, dom som säger att jag ska lita på dom.
Jag har lust att slå, sparka, skrika, men mest av allt skada mig själv. Och nu har jag ingen anledning att låta bli.
"Nu är det det här som du ska fokusera på, ingenting annat (telefonskräcken)."
"Men allt det andra då, som jag kämpar hela tiden med, att inte skada mig och att ta mig iväg till gruppen, ska jag bara skita i det, börja skära mig igen?"
"Men nu har du ju inte gjort det på länge"
Nej! Jag har ju inte det, för jag har kämpat! Jag har gått emot alla destuktiva tankar, alla impulser, VILJAN att skada mig. Gått emot min längtan, min lindring. Jag har hållit ut i ångesten, ridit den så hårt jag bara kan, STÅTT UT.
Men de ser dom inte, det förstår dom inte. Dom ser bara på pappret. Självskadebeteende - Nej. Punkt. Dåså. Och så säger dom att jag ser i svart och vitt.
Jag hatar dom, så känns det. Jag känner mig så jävla sviken och övergiven. Jag vill aldrig nånsin prata med dom igen, jag vill aldrig mer le mot dom, eller låta dom se mig le. Jag vill inte ens ge dom tillfredställelsen att klara av det här, inte ge dom ens chansen att få rätt. Och på det sättet är jag motsträvig, men vad ska jag göra när dom börjar sy ihop mina sår och sedan kommer och rycker ut stygnen och häller salt i såren istället.
NI KAN DRA ÅT HELVETE OCH JAG HOPPAS NI FÅR ÅNGEST PÅ VÄGEN.