ett möte

Idag var det jättevarmt så jag hade t-shirt på mig när ja var iväg till DBT'n. Jag har inga nya sår men ärren syns ju tydligt. När jag stod och väntade på bussen på resecentrum så kom det fram en tjej/kvinna till mig och frågade vad som hänt med mina armar. Jag blev helt ställd, jag är inte van vid att folk är så direkta, folk brukar mest stirra och undvika ögonkontakt typ. Jag fick ur mig nått i stil med att Jag har ett självskadebeteende och Det är lite svårt att förklara. Men då visade det sig att hon också hade haft det, men inte så mycket så det syntes nu, och hade tagit till missbruk istället, men ockås haft det jobbigt med ångest sedan hon var liten. Nu mådde hon mycket bättre och kunde prata om det och hon hade liksom känt igen sig i mig eller nått, därför hon kom fram. Hon var helt underbar, och jag blev glad. (Även fast min socialfobi gjorde att jag spände hela kroppen och inte kunde kolla upp från marken och bara ville springa därifrån och ÅNGEST) Sedan kramade vi varandra och gick på bussen.
När sånt här händer så blir jag lite mindre bitter på världen och sådana stundet behövs <3