Nu är det fredag igen, har längtat som vanligt men är inte det minsta förvånad nu när jag sitter här med en enorm ångestklump i magen. Jag har redan hunnit tänka ut en massa planer hur jag ska spendera helgen, kvällen. Alkohol, tabletter, skärsår. Jag är nästan alldeles för ärlig nu, det bankar "RADERA, skriv inte, berätta inte!" i bakhuvudet, men jag orkar inte ljuga, låtsas, ha masken på även när jag sitter ensam hemma. Jag sitter ju bara här bakom min skärm, har ingen aning om vem som läser eller inte, men det är för mig själv jag skriver och fan jag kan inte lura migsjälv ändå. (Är jag för smart för det, eller för dum?)
Även om inte planerna blir av, så är det en trygghet att ha dom där, som en utväg, när det är som värst. Stå ut, det är det jag måste jobba med, och det enda jag kan jobba med justnu. förhoppningsvis så kommer det bli lättare inom några veckor, om det är pga medicinhöjningen osm jag mår sämre nu, är mer instabil. (som om jag behövde det..)
Ännu mer förhoppningsvis så kommer medicinhöjningen att fungera bättre, att det var en bra idé att höja, att jag inte mår sämre nu utan anledning. Men det finns inget facit ännu, så jag måste stå ut.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar