Jag började igår på en ny bok, som jag anar är alldeles för stark för mig. Jag är på sidan 41 och armarna knottrar sig när jag ryser. Den handlar om en judisk flicka från Polen under förintelsen. Ni förstår kanske.
Jag vet själv att jag ska akta mig för sådana saker som kan påverka mitt mående, filmer, musik, böcker och yttre intryck som gör min instabilitet ännu mer sårbar. Men kan man leva så? Jag vet att det inte är förevigt, det är tills jag lärt mig hantera känslorna, tankarna, intrycken och uttrycken, men jag är mer rädd apatin och tomheten än ångesten vid det här laget. Det är samma gamla frågor som snurrar i huvudet fortfarande märker jag; Jag vill inte bli en kall känslolös människa.
Innan jag började i DBT'n så fattade inte jag skillnaden på tankar och känslor. Självklart vet jag i teorin vad som skiljer de båda åt, men när det kom till mig själv och mina upplevelser så märkte jag och märker fortfarande att jag inte skiljer de åt. Det är som hönan och ägget ibland, man måste fråga sig; vad kom först, för att kunna reda ut allt virrvarr. Jag har inte lärt mig att skilja dem åt i praktiken än, det kommer ta lång tid, men det hjälper mig litegrann nu när jag debatterar med mig själv i huvudet.
Jag tänker fortsätta läsa boken, jag tycker ändå att det är skönare att vara ledsen, arg, kanske tillochmed gråta över något annat än mig själv och min egna olycka (men det där lät ganska grymt i mina öron nu..)
För tillfället är läsningen min bästa flykt, och boken har fått Augustpriset, och ska vara, och verkar än så länge väldigt bra.
En sak som aldrig slår fel är mitt minne. Eller snarare mitt bristande minne. Jag har ett påminnelseprogram på datorn som ploppar upp en ruta när det är dags för mig att ta min medicin. Jag vet att om jag inte tar den innan jag stänger ner rutan så glömmer jag den, ändå så tänker jag "Äsch nu har jag ju blivit påmind, jag tar den snart, jag ska bara.." och så klickar jag bort den. 12 timmar senare kommer nästa påminnelse och då minns jag helt plötsligt att jag aldrig tog morgondosen.
Att man aldrig lär sig, ujuj.
Jag vet själv att jag ska akta mig för sådana saker som kan påverka mitt mående, filmer, musik, böcker och yttre intryck som gör min instabilitet ännu mer sårbar. Men kan man leva så? Jag vet att det inte är förevigt, det är tills jag lärt mig hantera känslorna, tankarna, intrycken och uttrycken, men jag är mer rädd apatin och tomheten än ångesten vid det här laget. Det är samma gamla frågor som snurrar i huvudet fortfarande märker jag; Jag vill inte bli en kall känslolös människa.
Innan jag började i DBT'n så fattade inte jag skillnaden på tankar och känslor. Självklart vet jag i teorin vad som skiljer de båda åt, men när det kom till mig själv och mina upplevelser så märkte jag och märker fortfarande att jag inte skiljer de åt. Det är som hönan och ägget ibland, man måste fråga sig; vad kom först, för att kunna reda ut allt virrvarr. Jag har inte lärt mig att skilja dem åt i praktiken än, det kommer ta lång tid, men det hjälper mig litegrann nu när jag debatterar med mig själv i huvudet.
Jag tänker fortsätta läsa boken, jag tycker ändå att det är skönare att vara ledsen, arg, kanske tillochmed gråta över något annat än mig själv och min egna olycka (men det där lät ganska grymt i mina öron nu..)
För tillfället är läsningen min bästa flykt, och boken har fått Augustpriset, och ska vara, och verkar än så länge väldigt bra.
En sak som aldrig slår fel är mitt minne. Eller snarare mitt bristande minne. Jag har ett påminnelseprogram på datorn som ploppar upp en ruta när det är dags för mig att ta min medicin. Jag vet att om jag inte tar den innan jag stänger ner rutan så glömmer jag den, ändå så tänker jag "Äsch nu har jag ju blivit påmind, jag tar den snart, jag ska bara.." och så klickar jag bort den. 12 timmar senare kommer nästa påminnelse och då minns jag helt plötsligt att jag aldrig tog morgondosen.
Att man aldrig lär sig, ujuj.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar