effekter av affekter

Jag har inte skrivit på länge. Jag har velat, orden har snurrat i huvudet hela tiden men jag har inte kunnat göra det, bara för att jag vet att när jag väl gör det så måste jag skriva om Margareta, och genom att skriva om henne så måste jag inse, och kanske tillochmed acceptera, och jag har inte kunnat göra det än. Men nu försöker jag.

Senaste veckorna har bestått av två dominerande känslor, sorg och hat. Affekter som dom så fint skulle kalla det på DBT'n. DBT'n som är objektet för hatet jag känner. Sorgen däremot är en sorg jag känt länge, nästan gått och väntat på, och nu är den här. Margareta dog i lördags. Hon var min vän, och jag tror hon var den som förstod mig mest i hela världen. Nu är hon borta. Och jag saknar henne.
Jag kan inte, vill inte skriva mer om henne, det känns som orden är meningslösa, jag ska inte skriva mer än såhär, nu har jag fått ut det jag behövde.

DBT'n då. Jag har bara en sån stor känla i mig att terapeuterna skiter totalt i hur jag känner. Eller saknar respekt snarare. DBT'n är det enda som betyder nått och jag ska ägna varje vaken minut åt den. Inte ens sorgen för Margareta får jag ha för mig själv, "det är så viktigt att du kommer in och pratar med oss på ditt individuella samtal", och jag vill bara spjärna emot. Sorgen är inte en del av min sjukdom, det är inte ett fel som måste arbetas bort, jag vill inte DBT-a bort Margareta. Jag har inte varit på färdighetsträningen sedan Margareta gick bort, men imorn måste jag dit och hela min kropp skriker NEJ