terapifunderingar

vars kommer all den här tröttheten ifrån? Jag vilar och vilar och vilar lite till, men huvude är fotfarande lika tungt, och hjärnan är alldeles för långsam. Jag kan knappt skriva ordentligt, missar tangenterna och måste sudda, det är drygt. Jag börjar gräma mig inför DBT'n, vill inte dit, orkar inte, vill inte gå upp halv åtta, vill inte bli hjärntvättad, vill inte undra vem jag är och varför jag börjar att inte känna igen mig själv. Jag är rädd, jag ska lära om allting som jag gjort under hela min livstid, alla sätt att hantera saker och mitt sätt att se saker och tolka saker. Vem kommer jag då vara när jag blir klar? Är det verkligen någon vits att kämpa mig igenom detta om jag kommer sluta som en annan person? Känns lite som att jag lika gärna kan dö och återfödas isånnafall. Men man vet ju inte vad som händer. Kommer folk finnas kvar där också, när jag är klar, när jag lärt mig att hävda mig, säga emot, ta plats? När jag inte hela tiden försöker göra alla andra nöjda? Jag ensam ska få insikt, medan resten av världen är kvar som den brukade, kommer det verkligen fungera? Vilket är priset jag kommer få betala för att få bättre psykisk hälsa? Jag vet inte om jag vill veta svaret.